Kläder

Tyvärr finns det inga Freetrade-märkta kläder, vilket är mycket synd eftersom textilhandeln är en av de viktigaste för utvecklingsländers möjlighet att växa.

Textilindustrin är för många länder som utvecklas första steget i industrialiseringen och det är i den rika världen som avsättningen för produkterna finns. Därför är det ett problem att handeln med kläder är genomreglerad.

Problemet klädhandeln har är att länder har olika tullsatser för olika länder vilket gör att tillverkarna måste kunna ange vilket ursprungsland ett klädesplagg har. Det är inte alltid helt lätt att avgöra eftersom ett klädesplagg kan produceras i flera olika länder. Det här gör handeln byråkratisk och försvårar det fria flödet av varor.

Varför är det viktigt att veta ursprungslandet?

Alla kläder är märkta med ”Made in…” och det är i grunden en bra princip, eftersom det ger konsumenten en möjlighet att veta om ett klädesplagg kommer från Sverige eller Bangladesh, USA eller Kina. För den som aktivt vill gynna fattiga länder är det bra att man kan se om ett plagg kommer från ett utvecklingsland eller inte. För marknaden faller det sig därför naturligt att ange vilket land ett klädesplagg kommer ifrån.

Men länders tullmyndigheter har också ett behov av att veta varifrån ett plagg kommer för att veta om det ska beläggas med tull eller inte, och det är då det blir krångligt eftersom man har olika tullar för olika länder.

Anledningen att man har olika tullsatser är egentligen god. EU har något som heter GSP, Generalised System of Preferences, för fattiga länder. Det är en särskild form av handelsregler som gör att EU inte tar ut tull på varor från utvecklingsländer, trots att utvecklingsländerna själva kan ha tullar mot europeiska varor. Syftet är att ge dessa länder en chans att konkurrera med EU.

En förutsättning för att detta system ska fungera är dock att det går att avgöra vilket ursprungsland ett plagg har. Om man inte gör det kan företag manipulera systemet så att man skeppar varor till det land som har det mest generösa avtalet med EU, paketerar om och säljer vidare. Tullfriheten som är tänkt ska gynna landets egen industri används istället för att kringå tullbestämmelser i andra länder.

Vad är ett ursprungsland?

Men vad ska då räknas som ett ursprungsland? Det är inte helt lätt att avgöra eftersom det finns olika uppfattning. USA har andra regler för hur man bestämmer ursprungsland än EU. Resultatet av detta har blivit att exporten till EU har minskat trots att avsikten med GSP-systemet var det motsatta, eftersom USA har generösare regler.

USA använder sig av en regel som heter ”single transformation rule”, vilket betyder att om en vara genomgår en förändring när den flyttas från ett land till ett annat, är det att anse att varan fått ett nytt ursprungsland. EU tillämpar istället en regel som heter ”strict double transformation rule”, vilket betyder att varan måste ha förändrats två gånger.

Därtill tillämpar EU en regel som säger att kläder måste klassificeras i enlighet med „the product specific criteria” och ”Harmonized Commodity Description and Coding System. Det är ett system för att klassificera handelsvaror. Systemet finns till för att man ska veta vad en vara är för något och vad den består av för material, vilket är nödvändigt för att man ska kunna avgöra vilket ursprungsland varan har.

Alternativet är att använda sig av ”the general tolerance rule”. Det är en regel som säger att en vara från ett land kan bestå av material från andra länder, upp till en viss procent, men ändå sägas ha detta land som sitt ursprungsland.

Ytterligare en alternativ metod för att bestämma ursprungsland är att se till var en produkt har satts samman. Då pratar man om ”cumulation”. Om ett klädesplagg skeppas i delar från land A till land B och sys samman i land B kan land B räknas som varans ursrpungsland, trots att beståndsdelarna kommer från land A.

Det säger sig självt att dessa komplicerade regler för att avgöra ett plaggs egentliga ursprungsland skapar en kostsam byråkrati. Studier av ursprungsreglernas effekter har visat att de har betydelse. Textilimporten till EU frånKambodja, Myanmar och Bangladesh ökade under perioden 2000 till 2005 samtidigt som den sjönk från afrikanska länder. En trolig anledning till detta tros vara att EU både lättat på bördan av ursprungsreglerna samt tillåtit ”cumulation” för de tre förstnämnda länderna men inte för de afrikanska.

Vad kan man som konsument göra?

Det är tullsystemet som gör att ursprungsreglerna måste fastställas så minutiöst och skapar snedvridande effekter på handeln. Dessvärre är detta ingenting som du som konsument kan påverka i valet av kläder.

Det man kan göra som konsument om man vill stödja utvecklingsländernas ekonomier är att leta efter etiketter där det står ”Made in Ethiopia”, ”Made in Bangladesh” eller ”Made in Vietnam”. EU har generösa avtal för klädesimport med dessa och andra utvecklingsländer och därför går en stor del av dina pengar till människor som verkligen behöver dem.